Min polare Buddy..

Som alla vet lider jag av ärftligt håravfall bland annat, jag har även hunnit samla på mig ett mindre grustag i njurarna och har stora problem med moderniteter i största allmänhet. Jag är helt enkelt ULTRA-GUBBE 30 år gammal, kanske ingen nyhet för er men aldrig trodde jag väl att det skulle sluta med att jag nu blivit bästa vän med min sadel. Var ute på en liten åktur innan solen ramlade ner bakom träden och upptäckte att det kan tydligen vara rofyllt att åka på en gammal hoj, bockade av krater efter krater som vägverket uppenbarligen tycker är något som höjer standarden på vägarna. När jag vanligtvis brukar bita ihop och bli 1cm kortare och få en blixtrande smärta i bihålorna efter ett så kallat potthål upptäckte jag att ett leende infunnit sig, jag har iofs. aldrig ägt en fulldämpad hoj men jag förstår ju helt klart varför det kallas "buddyseat". Nu är det ju tyvärr så att Buddy och jag har det förhållandet att jag skäms lite över honom, ungefär som en unge som måste ha med farsan när man ska se Rambo på bio medans polarna får gå själva, eller nåt.. Hursomhelst är det en riktig kompis på vägen vilket gubbhojen i sin helhet verkar vara, bästis direkt, choke och två snaps-gasningar följt av två kickar till toppläge, vrida på tändningen och en följsam kick och lycka är ett faktum. Nu följer lättare modifieringar av utseendet på hojen och lite smålirande innan sommarens bravader, uppdatering kommer inom kort. Gubbhoj, klapp klapp klapp!